The Lion King (2019)

The Lion King (2019)

Recension av Micke.

Den 17/7 har Disneys nya version av Lejonkungen premiär, men vi fick en inbjudan att se filmen tidigare och här är vad Micke tyckte om den.

Låt mig börja med att säga att jag inte är en stort fan av den ursprungliga Lejonkungen från 1994. I min mening så är handligen lite för simpel. Det är i praktiken en historia om lejonungen Simba som ska ärva sin fars titel som regent över ett territorium, men som blir bortjagad av sin marktörstande farbror Scar. Simba växer sedan upp och beger sig tillbaka för att sätta allt till rätta och återta sin plats som kung. Detta kantas av en ganska underutvecklad kärlekshistoria och lite humor från några charmiga bikaraktärer.

Jag hade hoppats på att man i denna version av filmen skule göra något eget. Ändra något som gav historien lite mer substans eller djup. Men tyvärr så är detta i stort sett en scen för scen remake av originalet. Har man sett den ursprungliga filmen, så vet man inte bara hur filmen kommer sluta, utan hela händelseförloppet, helt utan överraskningar. Så om det är precis det man vill ha, så får man det. Men det gjorde mig besviken, då jag hade velat se en uppdatering av historien, nu när man ändå gjorde filmen på nytt.

Med det sagt, så måste man dock både buga och applådera de animatörer som arbetat med filmen. Filmen är helt och hållet dataanimerad (bortsett från en tagning, om jag förstått det hela rätt) och det ser fotorealistiskt ut. Det är fantastiskt snyggt och det är den stora behållningen av denna version av Lejonkungen, men det är samtidigt en av dess svagheter. Något som jag kommer till lite senare i denna recension.

Rösterna (jag såg den engelskspråkiga versionen) är bra. Till min stora förvåning så var det faktiskt bara Beyoncé som Nala som jag faktiskt var lite missnöjd med, då jag tyckte att hennes intonation och känsla bakom vissa repliker inte till fullo passade in i vissa scener. Men Seth Rogen som Pumba var fantastisk och det känns nästan onödigt att behöva säga att James Earl Jones, med sin ikoniska röst, naturligtvis är perfekt som Simbas far Mufasa.

Den fotorealistiska animationen medför dock ett problem för mig som tittare. I och med att man gjort sitt yttersta för att få det att se så verkligt ut, så förblir djuren i filmen just djur och inte karaktärer. Inga uppspärrade ögon och en överdrivet öppen mun som visar stor förvåning. Inga leenden som tillsammans med en kärleksfull blick visar det band som finns mellan far och son. Inga sneda ögonbryn och nedåtriktade mungipor för att visa ilska och frustration. Detta gör att mycket av den charm och karaktär som ändå finns i originalet tappas.

Det finns egentligen inte mycket mer att tillägga. Gillar man Lejonkungen från 1994, så kan man säkert gilla den här filmen. Tilltalas man av fantastisk dataanimation på bekostnad av tappad karaktär och charm, så kan Lejonkungen vara värd priset av en biobiljett. Men jag ser ingen anledning till att ge filmen något annat betyg av vad jag redan gett originalet, då det i stort sett är samma film.

Betyg 4/10

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>
*
*